Jag brukar meditera ibland.
Jag brukar även springa i skogen ibland.
Och ibland försöker jag göra båda på en gång, alltså meditera medan jag springer. Och då menar jag försöker som i försöker och inte lyckas, för det är verkligen fantastiskt svårt. Men eftersom omgivningen hela tiden förändrar sig (i motsats till när man sitter och glor in i t.ex. en vit vägg), så är det lite lättare.
När man, någon minut i taget, lyckas med det där, så händer märkliga saker. Hur ska jag förklara... det är som om ens uppmärksamhetsfält vidgas. Man känner liksom av en mycket större del av skogen man springer igenom, en cirkel på kanske 50 meter. Och om man springer över ojämn mark, full med rötter och uppför en kulle kanske, och lyckas stänga av tankeapparaten, så kan man springa oväntat fort och smidigt. Man behöver inte ens titta på marken, fötterna vet precis var de ska vara. Man snubblar inte och man blir inte trött. Det är magiskt. Jag föreställer mig att det är så djur springer...
å coolt.
SvaraRadera