När jag var liten, och fortfarande, lär man barn en massa fina saker. Som empati. Att dela med sig. Att leka flera och inte frysa ut någon. Att inte skratta åt den som är annorlunda. Att inte konkurrera utan samarbeta i stället. Att vänta på sin tur. Att säga ifrån när någon blir illa behandlad.
Resultatet är att man ofta ser barn bete sig riktigt, riktigt vackert. De kan faktiskt självmant gå och krama om en kompis och säga "förlåt", och de kan verkligen anstränga sig för att den konstiga kompisen ska få vara med.
Sen när man blir vuxen förstår man att egentligen var det ju så här: Var bäst - slå ut konkurrenterna. Vänta inte - först till kvarn. Mygla dig förbi köer via kontakter. Spela inte hjälte, då blir du nedslagen. Häng inte med dom konstiga, då tror folk att du är sån.
Se till att vara omtyckt, men verklig godhet, verkligt mod och verklig generositet - ja, det betalar sig faktiskt inte.
Snälla nån, säg att jag har fel!
Du har både rätt och fel. Men jag tror att även om makrovärlden är helt jävla ond så tjänar man i längden på att vara god, generös och rättvis i den lilla världen. Ta hand om sina vänner och sådana man tycker om. Om man vill vara affärsmässig kan man kalla det för "nätverkande" men egentligen handlar det ju om att ta hand om varandra. Jag tror på det. Och det blir viktigare ju mer sepe den stora samhällsvärlden blir.
SvaraRaderaTack! :-)
SvaraRadera